hugoism

I dagens DN på stan fanns det en lista över tio saker Stockholm saknar. Det kan ju inte varit överdrivet svårt att knåpa ihop. Hur som, på 8:e plats efterfrågades ett Modernt modernt museum. Jag skrev om detta tidigare här, att vårt moderna museum inte är speciellt modernt. Det skulle snarare döpas om till modernistmuseet tycker jag. Ungefär samma spår är DN-skribenten inne på, att det var under 60- och 70-talet moderna fungerade som nav för sin tids konstscen, både för svensk och internationell konst. De skriver också att de konsthallar och gallerier som finns är för små och inte har de resurser, eller pengar för "riktigt mäktiga verk och utställningar". I ett försök att få en kommentar från kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i frågan fick de på DN svaret att hon inte ville kommentera.. politik.. Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt sa att hon "tror att samtidskonsten bäst bevakas och synliggörs utanför de offentliga institutionerna". Men jag undrar i så fall varför de offentliga institutionerna inte skulle vilja främja och vara delaktig i samtidens konst? Pysslar de bara med gamla grejer eller?

Snart är det uppsatsskrivning som står på schemat igen, B-uppsats. I våras skrev jag också en B-uppsats och då om den brittiske gatukonstnären Banksy. Då gjorde jag en bildanalys av en av Banksys verk från 2005 på ockupationsmuren som separerar Israel och Palestina. Jag hävdade i den att bilden nedan kunde betyda olika saker beroende på från vilket håll verket ses. På den översta bilden ser man att det ligger stenar framför bilden på pojken i hålet, medan på bilden under syns dessa stenar inte. Jag menade då att man på den övre bilden kan tänka sig att muren slagits in från den israeliska sidan så att stenarna hamnat på den palestinska sidan, och då fråga sig varför någon från den sidan skulle vilja ta sig igenom muren. På den nedre bilden blev scenariot tvärt om, där borde ju stenarna ligga på den israeliska sidan i stället. Utifrån det kunde jag ställa frågor om verkets betydelse och om vem det var till för, men det blir svårt att sammanfatta 15 sidor här..

Jag får ungefär en idé om dagen. Oftast en idé om en hel målnig, ibland bara på vilket sätt jag skulle vilja göra den och ibland bara med vilka material jag skulle vilja göra den. Här hemma ligger det ständigt grejer framme och oftast står det en duk på staffliet. När jag tänker efter har jag sju projekt på gång… Och plugg. Jag har letat lite efter någon slags lokal, del i ateljé eller liknande, men än så länge utan framgång. Jag har inte heller några jättesummor med pengar att lägga på sådant heller. Jag kan ju knappt köpa dukar om det inte är rea, vilket det är då då som tur är. Här nedan ser ni en målning som jag suttit med några dagar, långt ifrån klar men so far so good. Under den ser ni den målningen som jag har här överst, den blev klar för två veckor sedan och här är resultatet. Jag gillar stora målningar, jag menar jättestora. I kina såg jag en jättehäftig konstnär (namnet har jag ej tyvärr) vars tavlor mätte 4 x 5 meter ungefär. Det fina var att de hade en bra blandning mellan storskaliga färgstråk och landskap blandat med små små detaljer. Detaljer gillar jag. Så jag har försökt hitta stora dukar, inte det lättaste. De största jag har hittat på rulle är 220 cm gånger 10 m, ganska stort men inte jättestort. Hur som hellst så blir det svårt att måla sådana stora tavlor hemma och Matilda skulle nog inte bli så glad om hon skulle behöva trängas med samma taveljävel i typ ett halvår.. Eller vad det nu kan ta. Den som överlever svininfluensan får se!

(Till mormor– jag läser självklart dina kommentarer.)

Jag har under den senaste tiden funderat över varför media främst intresserar sig för konst som provocerar. Självklart syftar jag då på Anna Odell (psyco), Nug (graffitisnubben), Victor Marx (han med den olovliga byggnaden under liljeholmsbron) och nu senast Christer Chytraéus (buttface). Jag har i alla fall inte läst så mycket om svenska konstnärer som ägnar sig åt "vanlig" eller mer traditionell konst på länge. Är lösnummerförsäljning det enda som styr? Det är klart att människor som inte är insatta i Sveriges konstscen får en skev bild om det enda de ser av den är löpsedlar och stora rubriker. Väl på temat är här ett performence av en fransk konstnär vid namn Olivier de Sagazan. Här kan man tala om provocerande! Känsliga tittare kan titta försiktigt.

Är det någon som blev intresserad av Lucky Thief så ställer de ut mellan datumen 26/11-19/12 på Plezuro, en trevlig butik på Rörstrandsgatan 28.

Efter att ha haft lite problem med grannens Internet så är jag nu på banan igen. I lördags besökte jag fotomässan i Älvsjö. Av den stora hallen var hälften prylar och hälften utställning. Prylarna är kul, en liten stund men jag har en kamera som funkar fint. Dessutom blir det lite för mycket prylbögeri för min smak. Jag han lyssna till ett kort föredrag av Brutus Östling, fågelfotografen. Det var roligt att höra honom berätta om hur han gick till väga när han var ute i fält. Inget överdrivet då han är en enkel man. Bland Kolibrier, örnar och pigviner kom en bild på tre örnungar som satt så sött på en pinne, Brutus sa kort "från början var de fyra ungar, sen var där bara tre mätta ungar kvar.."
Jag fastnade för två bilder som ni kan se nedan, namnen på fotograferna har jag dock glömt.

Jag tänkte skriva lite om några av de största gatukonstnärerna, jag tänkte börja med den internationella scenen och konstnären Invader. Som många gatukonstnärer så är också Invader anonym men han är född 1969 och kommer i alla fall från Frankrike troligtvis Paris. Han är inte lika skygg som Banksy, Invader brukar ge intervjuer och liknande men då alltid med mask för ansiktet. Hans artistnamn och hans konst anspelar på det gamla tv-spelet Space Invaders. Han använder sig av mosaikplattor för att pussla ihop dessa figurer, sen limmar han upp dem på stadens väggar. Han dokumenterar "invationen" som nu har nått stora delar av världen sedan den började i Paris 1998. Några stora städer är bland annat: London, Manchester, Newcastle, Geneva, Lausanne, Bonn,Cologne, Ljubljana, Prague, Los Angeles, Barcelona, Bilbao, Nice, Amsterdam, Bangkok, Tokyo, Katmandu, New York, Melbourne, Perth. Invader gör även konst för inomhusbruk, han har under de senaste åren börjat använda sig av rubiks kub som pusselbitar i större bilder. Invader blir ofta kopierad då hans stil och metod är lätta att härma, men på hans hemsida som är länkad till om man klickar på den understrukna Invader så kan man se var i världen han verkligen har varit.

ht: 16px;">

Ett nytt museum öppnar i maj, i Rom. Det är den britisk-iranska stjärnarkitekten (eller starkitekten) Zaha Hadid som har ritat ett nyskapande museum. Hon är kritisk till den klassiska utformning som museer brukar ha. Den vita kuben tar hon avstånd ifrån med detta projekt. Museet präglas i stället av böljande trappor och ramper, tak övergår i golv som blir väggar som bryts av med stora glaspartier, låter spännande. Zaha säger själv att arkitekturen har gjort sig fri från modernismen, postmodernismen och historicismens alla dogmer. Men lite längre fram i artikeln ur DN dras det kopplingar till barocken, ett försök att upphäva gravitationen med ett ständigt flöde utan vila som präglar Maxxi museet. Där har vi den, den vi pratat om i skolan, neo-barocken!

Jag var i Kina i somras, i Beijing. Även om staden är galet stor med 21 miljoner invånare så är den inget man förknippar med konst direkt, förutom "konststudenterna" som försöker blåsa en på pengar. Vi blev blåsta. Men jag fick i alla fall med mig en ganska sjysst tavla hem, den har en slags tag-känsla över den och budism är dess budskap. När det kommer till gatukonst så är det en bristvara i staden, men det finns ett ställe. Man har samlat gallerier i ett eget område, stort område. Namnet på stället är 798. Över 1000 konstnärer har här gallerier, konstbutiker med mera, och här finns det också gott om gatukonst. Vi spenderade nästan två hela dagar i området, gallerierna ligger dörr i dörr så man riskerar att bli lite matt efter några timmar. Inne i gallerierna fick man inte fotografera men ute på gatorna fanns stora skulpturer varav många var helt galna! En kort recension av konsten vi såg här, 30% riktigt bra, 20% bra och 50% inte så intressant (enligt mig). Men om någon planerar en resa till Beijing, boka in en dag till 798. Här är några bilder från 798:s gator.

Konstfackeleven Christer Chytraéus, 24, offrade en del av sin egen stjärt för att göra sitt porträtt. Han lät skära bort en bit av rumpan, därefter växte skinnet därifrån i ett laboratorium, när det vuxit klart använde han skinnet till att sy ihop till sitt porträtt. Det är dagens DN som skriver om detta konstverk. Christer berättar där att han har fått en hel del öknamn, konstigt. Han är intresserad av var jaget börjar, han ser huden som ett membran mellan sig själv och yttervärlden. Det var Lindköping Universitets sjukhus som hjälpte Christer med ingreppet och "odlandet", alltså är detta inget man gör hemma. Jag tycker detta verk är häftigt, nyskapande och lite läskigt.

Igår var det ju fars dag, igen.. Jag såg en liten notis bland alla slipsreklamer om att Nationalmuseum lät alla pappor och deras barn gå in gratis, det var väl hyggligt.

Här är en snubbe med lite för mycket fritid eller? Det är i alla fall väldigt kreativt och det gillas! Undra om han satt hemma med en massa färg och bara fick en snilleblixt och om han har målats på plats?

Jag har funderat på en sak... Hur svårt kan det vara att göra konsten intressantare för alla? För en tid sedan var jag på Nationalmuseum med skolan, vi pratade bland annat om ett verk av Rembrandt, eller Rembrandt Harmensz van Rijns som hela hans namn lyder. The Conspiracy of the Batavians under Julius Civilis är tavlans titel, det är den största Rembrandtmålningen på Nationalmuseum. Den är ca 3 gånger 2 meter och den målades 1662-63.

Det fina med gatukonsten är att den är gratis för alla. Många gånger har den komiska inslag vilket ofta piggar upp den betonggrå tonen som idag präglar alltför många platser.. Hur svårt kan det vara att bland in lite färg i betongen från början? Att man inte kan måla allt i efterhand behöver man ju inte ha miniräknare för att fatta att det skulle bli för dyrt.. Men om man kunde gjuta grön betong, tänk, det skulle liva upp!

Jag tycker det är synd att så mycket i konstvärlden handlar om pengar och värde. Jag tror att prislappar på konst i gallerier och på auktionshus påverkar betraktaren på ett negativt sätt. Jag har en kompis som jobbar på ett galleri i Stockholm, han berättade för mig om folks reaktioner när de såg just prislapparna. Jag tror inte att de kan se på konsten för var den är, utan blir störda och dömer ett verks kvalité därefter. Trist. Jag jobbade i våras för auktionshuset Bukowskis, där handlade verkligen allt om värde. Det kändes som att många köpte konst i stället för aktier. Jag jobbade inte där speciellt länge, det hade också lite med min lön att göra. Om jag säger att jag tjänade mer när jag var 14 och jobbade som hoppilandkalle på en taxibåt så kanske man fattar hur lönen var... pengar pengar.